Ett seminarium kring Eva Moberg och feminismen hölls onsdagen den 2 maj 2012 på ABF, Sveavägen 41

Medverkande var:
Birgitta Ohlsson, EU-minister
Gabriel Romanus, fd riksdagsman och fd medlem av Grupp 222
Lena Ag, generalsekreterare Kvinna till kvinna
Klas Hyllander, ordf. Män för jämställdhet

Nedan följer ett referat från seminariet, nedtecknat av Kerstin Vinterhed:

Seminariet inleddes med att f d socialminister och riksdagsman (fp) Gabriel Romanus redogjorde fšr grundpelarna i Eva Mobergs epokgörande uppsats Kvinnans villkorliga frigörelse och även berättade om verksamheten i jämställdhetsgruppen Grupp 222 – efter Annika Baudes adress på Alviksvägen 222 i Bromma – där han varit en av deltagarna. Det är nu 51 år sedan Eva Moberg skrev sin uppsats i boken Unga liberaler 1961 och Gabriel Romanus tvekade inte att kalla denna uppsats för just epokgörande. Den ledde till en intensiv och långvarig debatt, en debatt som delvis pågår än idag om kvinnans ställning och förhållandet mellan män och kvinnor, i och utanför familjen.

Eva Mobergs insats kan förstås på tre plan, sade Romanus. För det första var det det ideologiska resonemanget som gick ut på att män och kvinnor först och främst är människor, alltså mera lika än olika, och att det inte är männen det är fel på utan manssamhället – han återkom senare till ett mera detaljerat referat av uppsatsen. För det andra var det den debatt som följde på publiceringen och i vilken Eva Moberg, som i själva verket var en ganska blyg person, deltog mycket aktivt. Hon reste land och rike runt och tog debatten öga mot öga med folk i föreningar, på bibliotek osv. Och för det tredje var Eva, som inte var någon partimänniska, ändå en politisk strateg som gärna deltog i planeringen för hur jämställdheten skulle kunna genomföras i samhället.

Vad var då det nya i Eva Mobergs hållning? Gabriel Romanus berättade att uppsatsen delvis skrevs i polemik mot Alva Myrdals och Viola Kleins bok Kvinnans två roller, som utkommit året innan. Kvinnan hade alltså två roller, dels som maka och mor, dels som yrkeskvinna medan mannen bara hade en. Det opponerade sig Eva Moberg mot. Både män och kvinnor hade två roller, framhöll hon, eller omvänt bägge hade en roll, rollen som människa, och i den ingick som en moralisk förpliktelse att se till att avkommen blev väl omhändertagen. Så länge man betraktade omsorgen om barnen som kvinnans naturliga uppgift skulle det aldrig gå att åstadkomma någon jämlikhet, skrev Eva Moberg. Detta låter kanske självklart nu men var det inte då, sade Gabriel Romanus. Han underströk också att Eva Moberg aldrig vände sig mot hemmafrun, som exempelvis Simone de Beauvoire, utan såg henne som ett offer för systemet. Hon vände sig heller aldrig mot familjen som sådan och pläderade aldrig för kvinnors yrkesarbete utifrån arbetsmarknadens behov utan endast som en självklar rättighet för kvinnor likaväl som för män.

Nätverket Grupp 222 började träffas 1964 för att diskutera dessa frågor även om ordet nätverk inte var uppfunnet då. I gruppen ingick folkpartister, socialdemokrater , en del mediefolk och några från facket och man diskuterade livligt sådana frågor som sambeskattning-särbeskattning, daghem, äktenskapsrätt, familjerätt osv. Det fördes inga protokoll och man fattade inga beslut men efter ett tag brukade frågor som diskuterats i Grupp 222 dyka upp i något radioprogram, remissyttrande eller i tidnings-och tidskriftsartiklar, berättade Romanus. Den största framgången var när riksdagen år 1970 beslöt om särbeskattning, den idén hade från början utvecklats inom Grupp 222 i diskussionen mellan folkpartister och socialdemokrater – det var ju inte självklart att (s) skulle ställa sig bakom förslaget eftersom det ledde till viss skattehöjning i de lägre inkomstskikten, men förslaget gick igenom och Romanus betraktade det som ett resultat av den fruktbara konkurrensen/samarbetet mellan (s) och (fp) som förde politiken framåt.

Idag tycks det som om frågan om könsskillnader fått en renässans i debatten, sade Gabriel Romanus men även här hänvisade han till Eva Moberg. Hon förnekade aldrig att det kunde finnas vissa medfödda skillnader mellan könen men underströk att det var dags att slappna av på den här punkten och detta av två skäl. För det första beror större delen av skillnaderna på kultur, inte på natur och för det andra är skillnaderna mellan individer mycket större än genomsnittet mellan könen. Detta räcker som bas för jämställdhetsarbetet.

År 1995 skrev Eva Moberg en uppsats där hon pläderade för en ny mansroll, något som både Elisabeth Ohlsson och Lena Ag återkom till, och Romanus citerade hennes berömda yttrande: Manlighet är det som kan göra en kvinna knäsvag utan våld. Han menade avslutningsvis att jämställdhetsarbetet trots allt tagit stora kliv framåt under de 50 år som gått. Framför allt gällde detta synen på daghem, där forskningen nu visat att daghemsbarn utvecklas bättre än hemmabarn, och att vi nu även har fått en jämställdhetslag som bevakas av diskrimineringsombudsmannen. Vad man inte diskuterade på Grupp 222:stid var mäns våld mot kvinnor, inte heller det s.k. hedersvåldet, dvs. att mäns heder är beroende av kvinnors dygd, det hade vi inte kläm på på den tiden, sade han. Vetenskaplig grund för arbetet fick man genom samlingsvolymen Kvinnors liv och arbete som kom ut i samma veva och sedan ytterligare byggts under av forskning vid Södertörns högskola. ÓKvinnors liv och arbeteÓ utgjorde också underlag för Maj-Britt Sandlunds plädering i FN 1968 om lika villkor för män och kvinnor i hem och arbetsliv. Befäster man ett traditionellt ansvar för kvinnorna i hemmet kan man aldrig uppnå jämställdhet, framhöll Sandlund, alltså exakt samma argument som utgjorde grunden i Eva Mobergs uppsats.

Nästa talare var Sveriges EU-minister, Birgitta Ohlsson. Varje tid har sina ikoner, sade hon, och Eva Moberg är sin tids ikon, en spegelbild av det som var mest brännbart och angeläget på sextiotalet. Själv hade hon mött Eva Moberg först som ordförande i Republikanska föreningen och Eva Moberg var i allra högsta grad sin far, republikanen Vilhelm Mobergs, dotter, intygade hon. Så sent som 2005 höll hon ett briljant tal i föreningen om varför Sveriges högsta ämbete inte borde gå i arv. Men Birgitta Ohlsson hade även mött Eva Moberg som djurrättsförsvarare, ett engagemang som hon utvecklade på 90-talet då även miljöfrågorna upptog henne starkt. När Birgitta Ohlsson då ringde henne för att be henne medverka i Liberal debatt blev hon förbannad och tog nästan avstånd från sitt förflutna – men några år sedan nådde de varandra i samband med ett stormöte om feminism och patriarkat där även Gudrun Schyman m.fl. deltog.

Eva Mobergs ideologi vilade på tre pelare, sade Birgitta Ohlsson, 1) kvinnor är i första hand människor och individer, precis som män, 2) likhetsfeminism, dvs kvinnor och män är mera lika än olika, samt 3) kravet på ekonomiskt oberoende. Det är en orimlig ordning att kvinnorna i världen gör 2/3 av allt arbete och tjänar 10 procent av alla inkomster – själv hade hon blivit feminist redan vid 12 års ålder när hon först tog del av dessa uppgifter. Och hennes far hade livligt uppmuntrat henne, berättade hon – nu var hon gift med en annan feminist. Det finns alltså goda män, om detta tvekade heller aldrig Eva Moberg. Det går att leva jämställt! Men Birgitta Ohlsson gav fortsättningsvis ytterligare en rad exempel på motsatsen när det gäller bristen på kvinnor i beslutande församlingar alltifrån företagsstyrelser till EU:s olika organ, där hon själv inte sällan var enda kvinnan vid bordet som Sveriges EU-minister. Hon tog också upp den backlash som drabbat EU, där abortmotståndarna och motståndarna mot preventivmedel vinner terräng samt den veritabla industri som sex-och människohandeln utgör idag – den frågan fanns inte på agendan på 60-talet. Och slutligen berättade hon om Eva Mobergs ljusa begravning då hon själv tyckte sig ha fått veta mera om vem denna märkliga kvinna var.

Lena Ag, ordförande för Kvinna till kvinna, var nästa talare. Organisationen uppstod i samband med att massvåldtäkterna under Balkankriget upptäcktes och fördömdes, och har idag samarbete med 130 liknande sammanslutningar över hela världen. Eva Mobergs ställde inte bara krav för kvinnors räkning, sade Lena Ag. Hon var också glasklar när det gällde kvinnors skyldigheter. Att själva ta itu med missförhållanden som drabbar kvinnor, var alltså en självklar plikt. Och hon åberopade sin mors exemplar av boken Kvinnor och människor från 1962 med sina många instämmanden och understrykningar i marginalen – denna hållning hade hon alltså själv fått i sig med modersmjölken. Nu hade hon just kommit hem från en kvinnokonferens i Istanbul med drygt 2 200 deltagare – den största kvinnokonferensen hittills – och hon såg fram emot nästa FN-konferens som är utsatt till 2015 i Peking. Dock går inte arbetet bara framåt, långt därifrån. För första gången har FN:s kvinnokommission inte kunnat enas om jämställdhetsmålet, muslimska och katolska fundamentalister går emot i en ohelig allians mellan Vatikanen och Teheran. Abortmotståndet växer och efter terrordåden 11/9 2001 har kartan ritats om. Säkerhetstänkandet har tagit över och efter det framgångsrika nittiotalet betraktade hon 2000-talets första årtionde som ett förlorat decennium, a decade lost. Hot, trakasserier och terror mot kvinnor har tilltagit i krigens spår i Afghanistan och Irak och även efter den arabiska våren har det i Egypten pläderats för oskuldstester av kvinnor, i själva verket en sorts kamouflerade våldtäkter. Hon tog även upp massvåldtäkterna i Kongo som utretts av generalsekreterarens Bank-i-Moons särskilda sändebud, Margot Wallström, och det faktum att 117 miljoner flickor saknas i Asien, offer för aborter eller spädbarnsmord, parallellt med att tusentals kvinnor mördas, tvingas begå självmord eller bränns till döds i familjeuppgörelser om hemgift, heder osv. Naturligtvis är det så att också män utsätts för våld, men det speciella när det gäller kvinnor är att de är utsatta också i sina hem, där de borde kunna få skydd, sade hon. Termen domestic violence rymmer en fruktansvärd verklighet där det stora flertalet kvinnor misshandlas av sina män i hemmet, hon hade även mött kvinnliga delegater på konferenser som vittnat om att de själva utsatts för detta. I samband med krig exploderar det könsrelaterade våldet – kampen för kvinnofrid är alltså ytterst en kamp för fred, menade Lena Ag. Och hon pläderade starkt för en ny mansroll, något som också togs upp av Klas Hyllander i hans avslutande inlägg.

Klas Hyllander berättade att han varit aktiv i organisationen Män för jämställdhet i tio år – tidigare hade han varit ingenjör. Han inledde med att referera till boken Om att döda som visar att flertalet soldater försöker slippa att skjuta på fienden – åtminstone var det så förr. Men genom förnyad träning har man i krig för krig lycktas få amerikanska soldater att övervinna sitt motstånd och alltmera aktivt bekämpa fienden. Han tog detta till intäkt för att också dödandet är ett inlärt beteende och att våldet inte ingår i männens natur utan tvärtom i allra högsta grad är en fråga om påverkan från omgivningen. Denna insikt har också varit utgångspunkten för polismästaren Carin Götblads utredning för Ungdomsstyrelsens räkning med titeln Projekt pojke som handlar om olika socialiseringsmönster i socialt utsatta områden. När projektet presenterades hade emellertid ordet ÓpojkeÓ tagits bort, noterade han. Nu hade Götblad fått ett nytt uppdrag med anknytning till kriminalitet, sociala insatsgrupper, ökat samarbete skola-socialtjänst osv. Hyllander pläderade dock för en utredning om själva begreppet maskulinitet efter norsk modell – först härigenom kunde man komma åt pudelns kärna, ansåg han. Han menade att det var själva särhållandet av könen från tidig ålder som var problemet, att egenskaper som empati osv uppmuntras hos flickor men nedvärderas hos pojkar. Och han hoppades starkt på en FN-konferens om mansrollen, något som Eva Moberg pläderade för redan på 90-talet, men då var tiden ännu inte mogen. Det är den kanske nu! För en förändring av mansrollen är nödvändig för planetens, eller i varje fall mänsklighetens överlevnad, ansåg han.

Eva Mobergs texter hade betytt mycket för honom och med utgångspunkt härifrån formulerade han tre hörn i sin ideologi: 1) mäns makt och privilegier, de måste avskaffas, 2) mäns utsatthet som visar sig i självmord, missbuk osv, detta måste undersökas, bearbetas och åtgärdas, samt 3) olikheten mellan män, den måste bejakas. Det finns inte bara ett sätt att vara man på, inte bara en manlighet utan många. Kanske håller världen på att vakna upp. ÓMen engageÓ är ett nätverk av 400 organisationer, inom Världshälsoorganisationen arbetar man med problematiken och år 2014 planeras en konferens i New Dehli. Osse, organistionen för säkerhet och fred i Europa, har tagit upp mansrollen i en rapport.

En mänskliga hanen är unik i sitt sätt att skada andra och sig själv – mest liknar detta aggressiviteten och självskadebeteendet hos djur i fångenskap, sade Klas Hyllander. Männen har stängt in sig själva i föreställningen om att det är deras natur att bete sig på detta sätt. Mannen måste befrias! Det var också Eva Mobergs uppfattning.