Artiklar

LÖGNENS TEKNOLOGI

Att politiker sviker löften de avgett i valrörelser kan vara ursäktligt. De kan verkligen ha försökt men inte lyckats. En helt annan sak är de löften som avges för att få möjlighet att handla tvärtom. Att värva röster i syfte att använda rösterna till motsatsen. Det här beteendet har särskilt utmärkt kärnkraftsindustrin och dess lobbyister inom politiken. Det drevs till mästerskap redan vid folkomröstningen 1980.

När det stod klart att segern skulle komma att tillfalla nej-linjen – som krävde avveckling inom tio år av de då endast sex reaktorerna – så tillskapades ett mellanalternativ, lanserat som ”avveckling med förnuft”. Med stora resurser och till synes på allvar propagerades för ett slags avveckling som innebar en fördubbling av antalet reaktorer och en nära tredubbling av kärnkrafts-elen.

Det lyckades. Linje 2 talade alltid om avveckling. På valdagen visste många av de röstande ingenting om att den stod för kraftig utbyggnad.

De flesta som verkade för linje 2 lyckades antagligen själva tro på budskapet eller ville gärna göra det. Men de som tillhörde den inre kretsen hade en helt annan agenda. Målet var motsatsen till avveckling.

Hans Blix, som var fp-general för linje 2, har i efterhand bett kärnkraftfolket om ursäkt för att han krävde avveckling i folkomröstningen. Hans avsikt var den bästa. I en intervju förklarade han att det var enda sättet att rädda kvar kärnkraften.

I valrörelsen 2006 upprepades tricket: lova ett, planera för motsatsen. I Alliansens valmanifest 2006 står: ”Förbudet att uppföra nya reaktorer kommer inte att upphävas under mandatperioden.” Och i regeringsdeklarationen från oktober 2006 står: ”Förbudet att uppföra nya reaktorer kommer att bestå.”

För att inte riskera en större förlust av centerväljare avgavs alltså ett löfte som man redan då planerade att handla tvärtemot. Under loppet av mandatperioden undanröjde Alliansen alla hinder för en fortsättning av kärnkraftsamhället. Beslutet den 17 juni öppnade dörrarna på vid gavel.

Och vad mötte vi i valrörelsen till 2010 års riksdag? Jo, den beprövade metoden: lova ett, planera för motsatsen. För att behålla centerväljarna gick Alliansen ut med löftet att inte en enda skattekrona skulle gå till ny kärnkraft. Sen ålåg det Olofsson och Carlgren att försäkra sina väljare att med det här löftet kunde det inte bli några fler reaktorer. Det hindrade inte Folkpartiet från att söka vinna helt andra väljargrupper med sin framtidsvision om Sverige som en ledande kärnkraftnation, vilket kräver nya insatser av svenska skattebetalare till forskning, utbildning och administration på kärnkraftsområdet.

Att hela frågan nu har sjunkit undan är följden av en annan sorts bedräglighet: mörkande. Allt ljus på en delsanning, resten i mörker.

Tyngda av växande avfallsproblem, växande risker för spridning av kärnvapen och en alltmer ihålig framtidsekonomi har kärnkraftlobbyn satt ljuset på en enda punkt: kärnkraften är koldioxidfri och därför bra för klimatet.

Det har gått galant. Myten har blivit sanning, och alla våra större medier har avstått från att granska den.

I verkligheten är bara själva reaktordriften någorlunda koldioxidfri. Men kärnkraft har ett långt liv både före och efter. Uranbrytning, anrikning, transporter, byggande av reaktorer och avfallsbassänger slukar stora mängder fossila bränslen, liksom den tänkta slutförvaringen. Den innebär – enligt den nu aktuella metoden – djupborrning av milslånga tunnlar i berg och tiotusentals kopparkapslar – var och en fem meter hög – för ett avfall som oavbrutet ökar.

Konsumentverket har fastslagit att argumentet koldioxidfri om kärnkraft är vilseledande marknadsföring. Stanford University har grundligt undersökt samtliga aktuella energikällor ur klimatsynpunkt och placerat kärnkraft i botten tillsammans med kolkraften.

Koldioxiden som sådan är nämligen inte det stora hotet utan den uppvärmning den bidrar till. Och här spelar kärnkraften en roll genom sin låga verkningsgrad – allt över 35 % blir spillvärme. Reaktorerna kräver oavbruten kylning och ligger därför nästan alltid vid floder eller hav. Ofantliga mängder kallt vatten tas in dagligen och strömmar tillbaka i upphettad form. Detta ökar algblomningen och bidrar i längden till stigande havstemperatur.

I kompakt mörker ligger också kärnkrafthökarnas framtidsvärld. Hur tänker de sej att reaktorer och avfallsbassänger – så beroende av ständig kylning och kontroll – ska undgå haverier i en sannolik snar framtid med allt tätare väderkatastrofer? Extrem torka, bränder, stigande havsnivåer, översvämningar, jordskred, jordbävningar och åtföljande sociala katastrofer. Mottot KÄRNKRAFT FÖR KLIMATETS SKULL kan gå till historien som ett rekord i skärande ironi.

I nyhetsförmedlingen har kärnkraftindustrins anseende vägt tyngre än fakta om utsläpp och strålning. Världshälsoorganisationen, WHO, det FN-organ som ska skydda och främja mänsklighetens hälsa, har nämligen i praktiken varit underställt IAEA, det FN-organ som har till uppgift att främja kärnkraften i världen.

Detta är följden av en resolution från maj 1959. WHO måste samråda och komma överens med IAEA, International Atomic Energy Agency, innan man offentliggör någonting som rör kärnkraftens och strålningens hälsoeffekter.

Den här bestämmelsen måste avskaffas, kräver de tre författarna till en i våras utgiven bok från New York Academy of Sciences – Chernobyl – the consequences of the catastrophe for people and environment. Där har mycket erfarna och framstående forskare samlat och granskat c:a 5 000 vetenskapliga rapporter från de värst drabbade länderna.

En fruktansvärd verklighet framträder på knastertorr prosa bakom tabeller och diagram. Författarnas slutsats är att kärnkraften på sikt är ett större hot mot mänskligheten än kärnvapnen. De tvekar inte heller att hävda, att kärnkraftindustrin visat sej i stånd att sätta mänsklighetens hälsa och framtid på spel, och att WHO och IAEA har mörkat detta för att inte skada förtroendet för den.

Det här bör placeras högt på en lista över De Stora Lögnerna, hävdar Karl Grossman, professor i journalistik vid State University of New York. Men ännu efter fem månader är tystnaden obruten i Sverige, och boken behandlas som luft.


 

Sveriges Natur:
TA FRAM ER HEMLIGA FRAMTIDSSTUDIE!

I Sverige ligger kärnkraften inte i medieskugga. Den ligger i en välanpassad belysning.

Allmänheten hypnotiseras att se det hela som OK, om bara inte mineralullen hade lossnat och täppt till vattentillförseln, om bara inte nån hade vänt avlastningsventilen åt fel håll, om bara inte nån hade räknat fel och ställt ånggeneratorerna på för högt tryck.

I svenska medier hör vi bara talas om de nya kärnkraftverk som planeras, aldrig om de många som läggs ner. På senare år har 110 reaktorer stängts i världen, och ytterligare ett hundratal måste stängas under det närmaste decenniet.

På något sätt hålls det utanför det kollektiva medvetandet att reaktorer tar många år att planera och bygga, att de därefter bara håller i några decennier, varefter de måste nedmonteras för att så långt som möjligt oskadliggöras, vilket är ännu mer komplicerat och kostnadskrävande än uppförandet, och på grund av strålningen har skjutits på framtiden hittills.

I svenska större medier meddelas aldrig något om de kärnkraftexperter som har ändrat uppfattning. T.ex. Joachim Luther, en professor i kärnfysik som beslöt sej för att undersöka motsidans argument och fann dem överlägsna. ”Jag är vetenskapsman”, var hans enkla förklaring. (TIME, 6/10 08) Och Michael Sailer, som arbetat med kärnkraftssäkerhet i Tyskland sen 1975. Han anser att kärnkraften redan är passerad av den moderna energiutvecklingen och kommer att försvinna. (Miljömagasinet nr 40 08)

Risken för kärnvapenspridning förmodas IAEA ta hand om, det hardom ju fått Nobels fredspris för! Ingen ställer institutionen till svars för att dess ansvarsområde –NPT, icke-spridningsfördraget – har förvandlats till ett tragiskt skämt. Detta sedan grundvillkoret i undertecknandet av fördraget – helt sonika upphävts efter USA:s krav att få tillgång till den indiska marknaden för kärnenergi. IAEA ska nu nöja sej med att få inspektera Indiens civila anläggningar, inte de militära!

Allmänheten har aldrig informerats om hur proportionerna och kalkylen egentligen ser ut när det gäller relationen klimathot – kärnkraft. Den minskning av koldioxid det kan gälla uppnås snabbare, billigare och säkrare med ny teknik och förnybara energikällor. Hotet från kärnkraften är av samma storleksordning som uppvärmningen, om inte större. Vår typ av civilisation är ohållbar av flera skäl, men som art har människan överlevt omfattande klimatkatastrofer. Vi kanske skulle kunna överleva även nästa. Men inte om avfallslagren fattar eld och plutoniumpartiklarna sprids runt jorden.

Av någon anledning bedömer våra nyhetsmedier det som viktigt – vilket det ocskå är – att just den där ventilen funkade eller att passeringskontrollen är rigorös eller att alkoholister inte jobbar på reaktorer. Men i så fall – hur ska en sån här ”säkerhetskultur” upprätthållas i reaktorer och avfallslager världen runt när det i vilket fall som helst kommer fler och större översvämningar, jordskred, jordbävningar och torrperioder? Blir det aldrig mer sociala omvälvninar, ekonomiskt kaos, stora epidemier, svält och krig?

Att kärnkraftindustrin inte för längesen tagit itu med denna ödesfråga utan fortsätter att låta problemen växa långt över möjligheten till framtida kontroll, det har karakteriserats som försummelser ”bortom varje skala som mäter något annat än demens.” 1) Detta ord skjuter som ett spjut ur den annars oavbrutet sakliga texten i ”The Lean Guide to Nuclear Power” av David Fleming. (The Lean Economy Connection. info@theleaneconomyconnection.net)

Innan vi utfärdar diagnosen hjärninsufficiens bör vi kanske ge dem en chans att avslöja den hemliga framtidsstudie som de bygger på. För en sån måste väl ändå finnas? En som övertygande visar att världen blir en trygg och säker plats åtminstone de närmaste tusen åren (fast det gäller 100.000). Det är hög tid att de tar fram den nu så att allt blir förklarat. Varför kylvattnet alltid kommer att räcka, varför datorer och robotar alltid kommer att funka, att blykistor alltid kommer att finnas för att begrava de högstrålande.

1) Det engelska ”dementia”betyder även idioti.


Denna artikel har refuserats av Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. (Att skicka den till Dagens Nyheter vore lönlöst, som alla kärnkraftkritiker vet.) Till slut infördes den av Upsala Nya Tidning, som också försökte få Carl Bildt att svara. Förgäves.

TVÅ FRÅGOR TILL CARL BILDT

När ett antal svenska riksdagsledamöter från Utrikesutskottet nyligen besökte Indien erhöll de till sin förvåning många varma tacksägelser från såväl politiker som näringslivsfolk. Indiernas tacksamhet visade sej gälla Sveriges stöd till Indiens kärnvapen. Svenskarnas leenden blev alltmer ansträngda, eftersom de flesta av dem inte visste att Sverige hade gett ett sånt stöd, än mindre hade velat bidra till det.

Indierna hade emellertid uppfattat saken rätt, medan riksdagen hade ansetts olämplig att befatta sej med den, och medborgarna hemma i Sverige levde i okunnighet. Sverige har medverkat till en allvarlig erosion av det internationella ickespridningsavtalet utan att våra medier brytt sej det minsta.

Ickespridningsavtalet NPT, (Non Proliferation Treaty), har hittills fungerat som barriär mellan kärnkraft och kärnvapen. Åtminstone är detta vad som meddelats den fåkunniga hopen när den försökt framföra sin vånda över kärnkraftspridningen. NPT har inneburit att länder som inte undertecknar och ansluter sej till avtalet inte heller ska få tillgång till civil kärnkraft, medan de som redan från början hade kärnvapen förbinder sej att gradavis avskaffa dem.

Indien har som bekant både skaffat sej kärnvapen och vägrat underteckna NPT. Trots detta slöts under hösten ett avtal mellan USA och Indien om ett omfattande handelsutbyte på kärnenergiområdet.

Det här var först en överenskommelse mellan George W Bush och den indiske premiärministern Mahmodan Singh. Den amerikanska kongressen krävde emellertid att avtalet först skulle godkännas av NSG, Nuclear Suppliers Group, vilket är ett organ bestående av 45 länder som alla har civil kärnteknologi. Gruppen ska reglera att allt som kan användas till kärnvapenproduktion undantas från handel medan det som används till civil kärnkraft uppmuntras.

NSG arbetade länge med frågan om handelsavtalet USA-Indien. Många länder var emot det. Men så småningom hade allt motstånd brutits ner genom förenade krafter från kärnkraftindustri, indisk lobby och amerikanska påtryckningar. Kongressen var dock länge en bromsande faktor.

Sverige la sej platt från början och förhöll sej passivt hela tiden, till mångas stora besvikelse. Avtalet gick igenom i september -08 med vissa förändringar. Sverige kunde ha stoppat avtalet genom sin vetorätt.

Indien får nu tillgång till kärnbränsle mot att IAEA får inspektera deras civila anläggningar, så att bränslet inte blir till kärnvapen. Däremot får IAEA inte inspektera de reaktorer som sen länge producerar vapenplutonium!

Indiernas tacksamhet bör inte förvåna. Hundratals miljoner indier och pakistaner jublade hänfört när deras länder sprängde sina atombomber. Det kunde ha fungerat som tankeställare för alla som tror eller låtsas tro att det bara är kärnenergin som många länder fikar efter.

IAEA, International Atomic Energy Agency, som ansvarar för kontrollen av NPT, har redan länge haft mycket att förklara. Trots att ingen kärnvapenmakt hittills har avskaffat sina arsenaler har den officiella arbetshypotesen varit att ingen vill ha kärnvapenspridning, bara kärnenergi. Därför har IAEA varit mycket energiskt med att sprida kärnkraft i världen.

Men så länge kärnvapeninnehav ger makt och status kommer begär efter egna atombomber att leva kvar hos många. Gärna stopp på spridningen, men först egna. Som fransmännen, vilka skrev under NPT först när de själva efter många år hade fullföljt sina kärnvapenprov i Stilla Havets övärld.

Indien har varit blockerat från allt samarbete på kärnkraftområdet sedan det fällde sin första atombomb för 34 år sen. Det var en civil reaktor av kanadensiskt ursprung som hade framställt plutoniet till bomben. Chocken blev svår för Kanada, som därefter tog ett större ansvar än de flesta för NPT och dess upprätthållande.

Att även Kanada nu motståndslöst gick med på beslutet i NSG att upphäva blockaden mot Indien var ett hårt slag för många, även amerikaner. Utrikesexperten Gordon Shaw vid George Washington University förklarade att Kanada nu förverkat sin ledande roll i ickespridningsarbetet och att varje avtal om civilt kärnkraftsamarbete med Indien eroderar hela det internationella ickespridningssystemet. (The Canadian Press). Australien har meddelat att landet för sin del fortsätter blockaden mot Indien så länge det står utanför NPT.

Utrikesminister Carl Bildt var huvudansvarig för det svenska bifallet till beslutet i NSG. Jag ställer därför två frågor till Carl Bildt: 1. Vad var det avgörande skälet till att Sverige valde att försvaga NPT? 2. Kan ett meningsfullt ickespridningsarbete bedrivas utan trovärdighet och ett uns av moralisk auktoritet?


 

ATT SKRATTA ELLER GRÅTA – DET ÄR FRÅGAN

När fredspriset till Alfred Nobels minne delades ut år 1973 till Henry Kissinger, en av USA:s främsta utrikespolitiska hökar, så slutade Tom Lehrer som satiriker. Ingen kunde längre överträffa verkligheten. Årets fredspris (2005) är av en likartad kaliber.

IAEA, FN:s atomenergiorgan, belönas för sin kamp mot spridningen av kärnvapen. Den är nämligen djupt illavarslande – något som IAEA starkt bidragit till som spridare av kärnkraft.

Insikten om ett kärnvapenkrigs följder har i stort sett fallit i glömska under de senaste femton-tjugo åren. Ingen orkar tänka på dem. Många folkmajoriteter tror att Bomben är ett försvar och ett styrkebevis, och De Stora Ledarna i vår tid delar och upprätthåller denna dårskap.

Så har det inte alltid varit.

Redan på 40-talet utarbetades ett konkret förslag i FN för att säkerställa att all kärnvapenteknologi och allt nukleärt råmaterial skulle samlas och underställas internationell kontroll. Och alla existerande atombomber skulle förstöras. Detta förslag, som hade kunnat betyda en helt annan framtid för oss, omöjliggjordes genom det kalla krigets mentalitet av växelverkande misstro. Tyvärr gav man upp hela målsättningen och valde motsatt väg.

De som skapat Bomben ville inte förknippas med vår eviga olycka och eventuella undergång. De ville ha äran av vår eviga lycka och framgång, dvs en storskalig energikälla. Och då måste den spridas över världen. I en kombination av desperat önsketänkande, kollegialt grupptryck, karriärism och girighet skapades så denna ödesdigra hybrid, IAEA. Med ena handen skulle den sprida kärnkraften och med den andra förhindra dess användning till vapen.

Alla ville glömma, och lyckades därför glömma, det elementära – att en regim som försetts med kärnkraft kan följas av en med mer aggressiva planer, att avtalet med IAEA bara är papper som kan rivas sönder, att inspektörerna kan vilseledas eller utvisas. Alla ville också tro, att IAEA kunde förhindra såväl stölder av materialet som spridning av det tekniska kunnandet till ”fel” händer.

Den internationella icke-spridningskonferensens senaste fiasko illustrerar IAEA:s misslyckande. Eftersom IAEA alltid har blundat för Israels kärnvapeninnehav, och haft ett outsinligt tålamod med kärnvapenmakternas sätt att uppfylla sina nedrustningslöften, så frågar sig somliga länder varför just deras kärnvapen skulle vara ett så oerhört brott. Som Richard Falk, krigs- och fredsforskare och professor vid Princeton, påpekade år 1976:

”För att förhindra spridning av nukleär kapacitet har vi tvingats sprida nukleär kapacitet —- Denna jättelika bedrägeriprocess är integrerad i försöken att behålla kärnvapenstyrkans fördelar men ändå på något sätt förvägra andra samma sak.”

Det bedrägliga har åtföljt denna teknologi genom alla år. I ett kort ögonblick av klarsyn yttrade dåvarande chefen för IAEA, Sigvard Eklund, att ”fredens bibehållande är ett sine qua non (oeftergivligt villkor) om kärnkraften ska komma till allmän användning, eftersom krigshandlingar riktade mot kärnkraftanläggningar skulle leda till otänkbara konsekvenser”. Hans oro gällde alltså ”konventionella” attacker mot civil kärnkraft, där strålningen skulle kunna bli en vida mer långsiktig ödeläggare än den från atombomber.

Eftersom konsekvenserna av kärnkraft i vår icke-fredliga värld är otänkbara, så har IAEA helt enkelt slutat tänka på dem.

Årets fredspristagare IAEA har haft regler, rutiner och inspektioner som på intet vis har hindrat vare sig Pakistan eller Nordkorea eller Iran från att skaffa sig kärnvapenkapacitet, trots att inget av dessa länder har lyckats dölja sina hemliga avsikter särskilt väl. Och samarbetet går vidare. Nu försäkrar Argentina att dess kärnkraftsaffärer med t ex Egypten och Venezuela kommer att ske helt enligt IAEA:s regler…

Till skillnad från sin företrädare Hans Blix har den nye chefen Muhamed ElBaradei öppet erkänt att terrorister lätt kan komma över klyvbart material och att kärnvapenmakternas monopol inte går att försvara. Alltid något. Men tyvärr är situationen hopplös så länge IAEA behåller sitt uppdrag som kärnkraftspromotor. Det är en ren obscenitet.

En kontrollmyndighet mot kärnvapenspridning behöver all kraft enbart för detta ändamål. Om FN ska ha en energimyndighet så ska den sprida miljövänlig och uthållig energi.

Årets fredspris göder illusionen att IAEA kan fungera som ett värn mot kärnvapen. Om den norska Nobel-kommittén i stället skulle vilja ge en signal av uppmuntran till människor som verkligen bromsar marschen mot Det Irreparabla så har jag ett förslag till följande år: den f d sovjetiske översten Stanislav Petrov.

Han avstod från att ge klartecken till massiv vedergällning fast larmsystemet visade att fem kärnvapenmissiler var på väg från USA, snart efter det att Sovjet skjutit ner ett koreanskt passagerarplan med många amerikaner ombord. Han trotsade sina instruktioner och det visade sig sen att det var säkerhetssystemet som fallerat. Han förflyttades och är idag enligt uppgift en sjuklig änkeman med mager pension.

Det är han som skänkt oss den respit vi fortfarande åtnjuter och skulle kunna utnyttja, om vi inte hade så mycket viktigare saker för oss.


 

VEM och VAR och NÄR  —  viktigare än VAD?

   Det mest förargelseväckande är nästan alltid ärligt. Påståendet i sej är ofta obestridligt, gärna trivialt. Det bara säjs vid en förargelseväckande tidpunkt eller i ett förargelseväckande sammanhang eller av en förargelseväckande person. Området har blivit så skuldbemängt eller så genompyrt av ängslan, att självcensuren har spritt sej epidemiskt.

Den alltid välunderrättade Tom Wolfe berättar i sin dråpliga bok från 1981, ”From bauhaus to our house”, hur det gick till när västvärlden drabbades av en omänsklig arkitektur, i glas stål och betong och platta tak. Hus som ingen idag vill bo i, och offentliga byggnader som sakta suger musten ur alla som fortfarande jobbar i dom. Ingen kunde då säja som det var, nämligen att dom tyckte det var hus för maskiner och inte för människor. Det hade varit ytterst förargelseväckande i inflytelserika modernistkretsar i USA på 30- och 40-talen. Och det berodde på att bauhausgruppen, som stod för den nya stilen, till stor del var flyktingar från Hitlers Tyskland. Att angripa dem och deras stil hade varit att misstänkas inte bara för svårartat borgerlig nostalgi utan till och med för nazisympatier.

Herbert Tingsten gav ett träffande uttryck för samma fenomen när han sa: ”Djävla Hitler, nu kan man inte säja att Isaac Grünewald är en dålig konstnär längre!”

På samma sätt, fast åt andra hållet, var det absolut inte läge, medan de baltiska länderna levde under sovjetiskt förtryck, att säja ett enda ord om deras förföljelser av judarna.

Albert Camus skrev om det kalla krigets Europa följande: ”En vidsträckt konspiration av tystnad har spritt sej omkring oss, en konspiration som accepteras av alla som är rädda och som rationaliserar sin fruktan för att dölja den för sej själva.

’Du bör inte tala om de ryska utrensningarna av intellektuella, det hjälper reaktionen’ ­ ’Nämn inte det engelsk-amerikanska stödet till Franco – det hjälper kommunismen.’ ”

När kriget mot Irak för att befria Kuwait började blev det också tabu att påpeka att USA och västmakterna själva hade ansett Saddam värd att rustas upp för att han skulle kunna föra krig mot Iran. Under Bosnien-kriget påminde ingen om att det jugoslaviska artilleriet till avsevärd del kom från Sverige.

Ofta hänger allt på vem som framför ett påstående. En enda från motståndarlägret är värd mer än tusen av de egna. Det spelar ingen roll om miljontals medlemmar i fredsrörelsen säjer att det inte finns några kliniska krig men det fick en avsevärd effekt när general Schwarzkopf själv efter gulfkriget yttrade: ”Jag blir så förbannad varje gång någon pratar om kirurgisk krigföring. Som om detta är renliga saker. Krig är skitigt, krig är vidrigt.”

När valet bara står mellan pest och kolera måste man kunna motivera sina val av koleran, inte med att den är bra, utan med att den är något mindre dödlig än pesten.

Dialogen krymper i växelverkan med alla krigsfrämjande tillstånd. Till och med i Sverige kunde en nyanserad debattartikel om Kosovo-kriget snart tolkas som ett otvetydigt stöd för ena eller andra sidan. Ändå är förmågan att hålla minst två sidor av samma sak i huvet samtidigt utan att förlamas en förutsättning för långsiktigt handlande.

En diskussion blir mer polariserad och avsnörd ju mer det finns av rädsla och skuldkänslor på området. Just nu, i skuggan av steriliseringsdebatten, är det djärvt att påpeka att det finns föräldrar som är skadliga för sina barn och aldrig borde ha några. Det måste också alltid råda en djup vallgrav mellan det enkla konstaterandet att jordens befolkningsökning måste bromsas och det enkla konstaterandet att det, av helt andra skäl, finns ett behov av laglig rätt till dödshjälp.

När finansmannen Robert Weil framförde ett tack till löntagarna för att de avstått så mycket till kapitalisterna, ett enkelt verifierbart faktum, så möttes han av olycksbådande tystnad bland de egna, medan andra jublade. Som moderat får man gärna orda om att avundsjukan regerar i Sverige och att avundsjukan ligger i vägen för en sund ekonomisk utveckling ­ bara inte i samma veva som man ska förklara varför svenska chefer måste ha lika skyhöga löner som cheferna i vissa andra länder. Man kan också klaga vitt och brett över storebrorssamhället i Sverige, över kontroll och centralstyrning och byråkrati, bara man har fattat att samma fenomen, om det gälle EU, ska kallas för samarbete och gemenskap.

Man måste strängt hålla isär den publik för vilken man ska tala om behovet av ökad konsumtion och att vi sparar för mycket, från den publik som ska få höra att vi levat över våra tillgångar och måste skära ner. Likaså måste man hålla strängt isär sin oro för miljön och framtida generationer å ena siden och å den andra sin omsorg om ökad tillväxt och bättre fart på hjulen.

Det är inte omöjligt att förmågan att hålla två motstridande perspektiv i huvet samtidigt har ökat rent allmänt under seklernas gång. Men fortfarande är det nog ganska realistiskt av en politiker som vill nå en tillfällig framgång att radikalt mörklägga motargumenten. Det här är inte enbart politikernas fel. Allmänheten är helt enkelt inte van att lyssna till flerdimensionella debatter eller nyanserade ståndpunkter. Men den skulle kunna bli. Om medierna hjälpte till lite i stället för att polarisera, och låsa fast en person vid en sak och en sak vid en person, och låta alla ropa allt högre förbi varandra…

Och inte kan det bli bättre med den accelererande tidsbristen i media. På en halv minut hinner man inte redogöra för ens en ståndpunkt, än mindre visa att man känner till fakta som stöder en helt annan.


 

DEN STÖRSTA FARAN

Om någon idag försökte lansera en energikälla som levererade mycket energi men tyvärr samtidigt oavbrutet producerade smittämnen från pest, polio och smittkoppor, så skulle troligen ingen nappa. Ändå skulle det inte vara fullt så groteskt som fallet kärnkraft. Nämnda sjukdomar kan man vaccinera mot. Teoretiskt kan de också utrotas.

Men den radioaktivitet som oavbrutet produceras parallellt med energin från kärnkraftreaktorer framkallar flera sorters cancer och skadar arvsmassan, anrikas i näringskedjan och vissa typer av den förblir aktiv i tidsrymder långt större än den tid som Homo sapiens har funnits på Jorden.

Detta är den sjukaste av alla projekt som mänskligheten nånsin har satsat på. Det skulle givetvis aldrig sett dagens ljus om det inte från början varit en produkt vapenindustrin. Möjligheten till militär ”avskräckning” är alltsedan dess ett lika hemligt som verksamt motiv bakom många länders satsningar.

I all framtid måste det alltså finnas expertis tillgänglig som kan mäta strålningen och dessutom förhindra att den kommer i kontakt med luft, vatten, eld och biologiskt liv.

Genom fyra decennier har kärnkraftintressena lyckats göra gällande att kol och olja är de enda realistiska alternativen till kärnkraft. Ändå stod det redan på 70-talet helt klart, åtminstone för alla som läste Amory B Lovins´ ”Mjuk energi”, att en helt förnybar energiförsörjning var fullt möjlig. Glädjande nog har tidskriften TIME utnämnt Lovins till en av världens mest inflytelserika människor år 2009, med erkännandet att han ”redan 1976 hade en lösning på energiproblemet som det tagit oss andra 33 år att fatta.”

Förskansade i sin orubbliga vägran att erkänna alternativens möjligheter har kärnkraftindustrin valt att använda växthuseffekten som hävstång för en ”renässans” för kärnkraft. Argumentet ”kärnkraften kan hejda växthuseffekten” är emellertid en lögn, eftersom den bygger på en rad förtiganden:

1. Att reaktorerna inte producerar koldioxid under själva driften hindrar inte att enorma mängder produceras genom brytningen och anrikningen av uranet, byggandet av kärnkraftanläggningar och hanteringen av avfallet.

2. Koldioxiden är inte själva hotet utan den uppvärmning som den bidrar till. Och här ger kärnkraften ansenliga tillskott även under drift, eftersom dess verkningsgrad bara ligger omkring 35 procent. Härden och avfallet måste oavbrutet kylas. Vatten från hav och floder tas in och släpps ut i upphettad form. Det pågår en ständig uppvärmning av kopiösa mängder kallt vatten.

3.Kärnkraften blir själv den största och mest långsiktiga faran i och med de klimatkatastrofer som kommer i vilket fall som helst. Allt vad vi kräver att slutförvaret måste kunna tåla – drastisk höjning av havsnivån, extrem torka, översvämningar, jordskalv och jordskred – det kommer nu ganska snart. Hur säkerheten ska kunna upprätthållas i vår turbulenta framtid är en gigantisk gåta som kärnkraftindustrin och dess politiska stödtrupper aldrig tvingas förklara.

4. Samtliga idag verksamma reaktorer måste vara stängda före 2050. Bara att ersätta dagens antal skulle kräva 25 nya reaktorer varje år till 2050. En ökning som skulle nämnvärt kunna påverka växthuseffekten skulle kräva en tredubbling av antalet och bland mycket annat ett nytt område vart tredje-fjärde år av Yucca Mountains storlek för att härbärgera atomavfallet.

Dramatiker, journalist, essäist, kolumnist